Söndagar är verkligen hemska. Jag satt under frukosten med mina föräldrar och svor över hur mycket jag hatar söndagar och ingen förstod varför jag var så upprörd. Jag förstår det egentligen inte heller. Man borde ju uppskatta de två lediga dagarna man får i veckan? Men jag klarar inte av det, jag blir ledsen bara av att tänka på söndagar eftersom man alltid är icke-ledig dagen efter. För det är ju den enda anledningen. Det har jag klart och tydligt märkt om jag skulle råka vara ledig på en måndag - då är jag precis lika glad på söndagen som jag var på lördagen. Det är alltså inte söndagen själv som är hemsk, det är dagen efter som förstör. Och det är ju inte söndagens fel, den kan ju inte rå för var i veckan den råkar ligga.
Men så är det, jag hatar söndagar bara för att det är slutet av helgen och måndagen alltid kommer därefter. Och pga. det kan jag aldrig göra något på söndagar. Jag har inte lust till någonting. Sover ofta länge, sitter i morgonrocken största delen av dagen och tittar antingen på tv eller sitter och tjurar framför datorn. Om någon kontaktar mig och vill göra något kommer jag alltid med någon ursäkt om varför jag inte kan medan sanningen är att jag bara inte har lust.
Men ibland försöker jag göra det bästa av söndagen. På kvällen ser jag till att äta riktigt god mat (för det blir man ju alltid på bra humör av) och titta på något som känns lördagsaktigt. Jag håller mig så långt jag kan från svenska komediserier (som nästan alltid sänds på söndagskvällar) och undviker alla frågor som har något att göra med vad jag ska göra imorgon eller senare i veckan. Jag försöker, så gott jag kan, låtsas att det inte alls är söndag. Ibland fungerar det riktigt bra och idag ska jag göra mitt bästa för att lyckas. Därför tänker jag inte nämna att imorgon är första dagen på praktiken.