Natten till igår fick mormor en hjärnblödning och fick åka med ambulans in till sjukhuset. Jag var oventandes för tillfället och låg och grät, hostade och spydde för att jag var så sjuk. Kvart över sju kommande morgon väckte mamma mig. Hon berättade att hon precis kommit från sjukhuset, mormor har fått en hjärnblödning.
Jag grät nästan hela dagen, med jämna mellanrum. Jag försökte sova en stund på morgonen efter beskedet och trodde verkligen att allt bara hade varit en hemsk mardröm varje gång jag vaknade, men så var ju inte fallet, så jag grät mer.
På eftermiddagen fick jag prata med mormor i telefon. Hon kunde nästan prata ordentligt, men hade svårt att hitta ord och jag förstod ganska snabbt att hon inte riktigt visste vad hon sa för något. Mamma berättade att mormor kommer behöva hemhjälp, morfar kommer inte kunna klara allt själv. Själv kan mormor inte göra någonting, inte äta, inte dricka, inte gå på toa osv. Mamma berättade även att mormor antagligen inte förstod att hon hade fått någon hjärnblödning. Mormor var nämligen uppe på sjukhuset för en månad sen för att hon hade förmaksflimmer och väldigt högt blodtryck, då blev hon liggande i nästan två veckor på sjukhuset, så med stor sannorlikhet tror mormor att det är samma sak som gäller den här gången.

Själv är jag helt förstörd, att någonting någonsin skulle hända mormor har jag aldrig varit beredd på, och jag vet att livet aldrig kommer bli detsamma nu. Sen dödar det mig att jag inte kan hälsa på mormor. Jag får inte ens komma in på sjukhuset eftersom jag är så förkyld (spydde nyss upp allt som kunde tänkas vara i min mage). Sen vill jag ju absolut inte smitta varken mormor eller morfar, så jag är helt enkelt tvingad att hålla mig hemma.
Nu, efter tio minuters totalt uttröttande datorsittande tänker jag bege mig till soffan igen. Katten, MTV och första True Blood-boken håller mig sällskap. Borde antagligen äta någonting också, bara jag kunde klara av att stå upp och tillaga maten.
Det var min lägesrapport, hoppas ni alla har det bättre än mig.